Copenhagen Open 2015

Martin Rasch Okategoriserade Leave a Comment

Då Jonas Hangvar bad mig kommentera stämning, spel osv under tävlingen så kommer här i efterhand en liten recap. Mest för att testa bloggfunktionen på den nya, fina sidan faktiskt. 🙂

Vi åkte torsdag eftermiddag, jag och Anders. På väg ner stannade vi till på en ny bana i djupaste Småland, Ljungby. Fint område och ett par häftiga hål, men mycket krävs för att få fram en riktigt bra bana ännu. Som brukligt när det handlar om nya banor designade av nya spelare. Anlände hotellet i centrala Köpenhamn vid 22 och så blev det inte så mycket mer gjort den dagen.

Morgonen efter åkte vi de 15 minuterna till banan i Valbyparken. Den är inte designad av nybörjare. Den är designad av någon som gillar att kasta lågt, rakt och långt. Vi var där i god tid eftersom Anders skulle spela kvaltävlingen på eftermiddagen, och vi ville få in ett riktigt inspelsvarv och gå igenom banan innan. De flesta stjärnorna hade ännu inte anlänt och staben höll på att resa tält och så vidare, så det var ganska lugnt och skönt på banan. Vindstilla nästan. Det skulle dock snabbt ändras…

Anders kastade bra till en början, och jag kände väl att jag hade spelet skapligt i alla fall. Banan är alltid lättare när man knallar runt den. Vid skarpt läge, det är då man börjar hitta de här ställena där man definitivt inte ska hamna. Luften gick dock ur Anders halvvägs in i rundan, och vi försökte att konservera energi och inte kasta så många discar per hål. Vilket man skulle tänkt på från början. Men man går ju runt där som en kalv på vårbete, det är svårt att hålla igen.

Väl till kvalificeringen så blåste det kraftigt. Vi hade på förhand tänkt att en runda runt banpar skulle räcka till. Nu reviderade vi det till +4. Det skulle visa sig räcka med +5. Tyvärr spelade Anders skräp och låg +6 efter 3 hål. Det kan hända om man kastar illa på fel ställe på den banan. Så jag tänkte väl ”ridå” men försökte peppa så gott det gick. Stämningen var väl inte på topp direkt.

Morgonen efter, under spelarmötet, visade det sig att några spelare hade lämnat sent återbud. Anders tog chansen och knep en av platserna. Ett problem: bagen var kvar på hotellrummet, 15 minuter från banan. Det var 30 minuter till start. Som tur är har ju Anders en annan hobby vid sidan av discgolfen. I vissa kretsar kallas han Rally-Anders. Han hämtade bagen och var i tid till start utan problem i alla fall. Jag blev en caddie fattigare, men det var faktiskt bara skönt. Så som jag spelade hade det varit pinsamt meed en caddie på heltid…

Jag hittade som sagt alla de här ställena där man inte ska vara under första varvet. När jag flyttade till Göteborg 2013 lärde jag mig kasta putters och Midrange, men tappade mina drives. De har fortsatt att spöka sedan dess. På första rundan var de helt borta. Som tur är är jag bra på att rädda mig ur skiten, inledde rundan med att rädda par från 8, 20 och 12 meter. Och på de kortare hålen spelade jag bra, jag gjorde 5 tvåor av typ 7 möjliga. De långa hålen var mer eller mindre katastrof. Kom in på 66, vilket var ett över banpar. Om jag inte hade räddat mig bra och puttat fantastiskt hade det blivit mycket högre. Anders gick 13 (!) kast bättre än gårdagen och var bara tre efter mig. Skärpning således! Efter lunch och vila var det dags igen.

Ny runda, denna gången ihop med Ken från Västerås. Jag har aldrig spelat bra när jag gått med honom. Prutt! Men den här gången var det dags. Drivarna satt bättre i alla fall. Jag behövde inte rädda mig hela tiden, men samtidigt så var jag inte så nära att göra ett riktigt bra resultat. Det blåste en del också, vilket gör banan avsevärt svårare. Men 64 kast blev det, två bättre än förmiddagen och ett litet steg framåt.

På kvällen var jag helt slut. Lång dag på banan, många intryck, många bekantskaper som återupplivas och nya kontakter som knyts. Dessutom hade jag lite känning i halsen. Vi gick till Jensens och tog en hygglig köttbit och en öl till ett dåligt pris. Stämningen var helt ok ändå, vi hade fortfarande en hård fight om vem som skulle bli bästa spelare från klubben. Alla var inom fem kast från varandra.

Söndag morgon och tredje rundan. Jag visste att jag hade en teoretisk chans på final, men då skulle allt stämma. Inget jag riktigt trodde på heller. Och när det var helt vindstilla så var den chansen minimal. Men för första gången på tävlingen så kände jag att jag bossade över banan och inte tvärtom. Jag satte mina linjer och spelade stabilt för att vara mig. Fortfarande alldeles för dåligt med birdies, endast 4 stycken blev det, men inga bogeys. Att gå bogeyfritt på den banan känns som en seger, jag tror inte att vi var många i startfältet som klarade av det. Anders gjorde sin bästa runda och allt var egentligen rätt trevligt. Jag blev inte ens sur när jag missade en 8-meters för birdie framåt slutet, vilket jag vanligtvis blir. Men nån final blev det inte, så vi bestämde oss för att åka tidigt och stanna till i Lund på vägen hem.

I Lund ligger friluftsområdet St Hans Backar, och här är det på gång en väldigt speciell discgolfbana. Vyerna på de sista 9 är häftigare än någon annan bana jag varit på, kanske förutom Vassett discgolfpark i Norge. Hålen var väl inte helt 100 ännu, det var lite för chansartat och alldeles för svårt att göra birdies i förhållande till hur lätt det var att göra par om man spelade ultra-safe, så där finns att jobba på. Men om allt går bra så har vi här inom 5 år en av Sveriges häftigaste discgolfupplevelser, det kan jag garantera!

Det var allt för den gången. Svinga lugnt!

/ Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *